Min första dykupplevelse, del 2

Detta är den andra och sista delen kring min första dykupplevelse som skedde under mitten av 90-talet nere på Cypern. Det var också då som jag genomförde kursen för Open Water Diver och lyckades ta certifieringen. Priset jag betalade då och detta är som sagt 24 år sedan, var strax över 5000 kronor. Jag har ingen aning om vad det skulle kosta idag men kan tänka mig runt 7 till 8000 kronor för samma utbildning.

Fortsättning på första dyket

Innan det var dags att hoppa ner i vattnet var det dags att sätta våra kunskaper på spel, det vi hade lärt oss under de inledande dagarna i skolbänken. Hur vi kopplade på utrustningen på tanken, hur vi man placerade luftmätaren mot tanken när man öppnade upp ventilen, utifall glaset på mätaren gick sönder. Hålla den mot tanken skyddade oss från eventuellt glassplitter. Därefter kontrollera att båda munstycken fungerade, både din primära och reserven tillsammans med att allt satt på sin plats och att du var redo att entra vattnet. Detta var så klart också en del av certifieringen, där instruktören kontrollerade att vi hade lärt oss allt och att vi hade kunskaperna som krävdes för att genomföra ett lyckat dyk. Efter den inledande övningen med att hitta rätt boyancy, som jag beskrev i första delen, begav vi oss ut på lite djupare vatten där vi fick känna på den så kallade ”termalcline” som var riktigt facinerande. Detta är alltså nivån i vattnet till vart solens strålar räcker och värmer upp vattnet, en markant linje där vattnet ovanför den var varmt och skönt men under den var betydligt kallare. Hade aldrig trott att det skulle finnas en sådan markant linje men det kändes verkligen när vi simmade igenom den. Därefter fick vi genomföra en tömning av cyklopet för att simulera att vi tappat det och behövde få ut vattnet, genomföra ett så kallat nöduppstigning, där man fyller västen full av luft och släpper viktbältet och stiger upp till ytan under kontrollerade former men så snabbt som möjligt, något som kan behövas om man råkar ut för problem eller skulle få slut på luft. Det måste dock tilläggas att detta endast kan genomföras ner till ett visst djup. Skulle man göra det från djupare vatten, då riskerar man att drabbas av dykarsjukan, något som kan ha en dödlig utgång.

Problemfyllt slutdyk

Det sista dyket som vi genomförde skulle visa sig vara det mest ”spännande” då det skulle visa sig att jag hade problem med min utrustning. Mitt munstycke läckte luft vilket gjorde att min nivå i tanken sjönk betydligt snabbare än de övriga i gruppen. Jag påvisade detta för vår instruktör, när vi vara nere på 13-14 meters djup. Han beslöt då att vi skulle gå ner på botten, ställa oss på knä och där byta utrustning med varandra. VI gick ner, tog av oss vår respektive väst, ställde den framför oss och bytte sedan munstycke med varandra. Jag satte på mig hans utrustning och han tog min, varpå vi sedan fortsatte dyket och slutförde kursen och de sista testet, för att sedan bli certifierad Open Water Diver. När vi kom upp till ytan igen, hade vi omkring 15 minuters luft kvar i tanken jämfört med instruktören  som bara hade 2-3 minuter kvar. Långt ifrån ett problemfritt dyk men ändå en upplevelse jag inte kommer att glömma i första taget.

Problemfyllt slutdyk