Hur pojkarna i Tham Luang Cave räddades av dykare, del 2

Då var vi framme vid den andra delen kring den så omtalade räddningsauktionen som genomfördes under juli månad tidigare i år när en grupp specialister genomförde ett mycket avancerat och komplicerat dyk för att räddda de 12 unga pojkarna och deras coach, som strandsatts inuti Tham Luangs grottsystem, efter att ett kraftigt monsunregn resulterat i att delav grottsystemet hamnat under vatten.

Svårigheterna som dykarna ställdes inför bestod av bland annat trånga passage, så gott som obefintlig sikt i det grumliga vattnet. Det var så pass farligt att man även såg en av räddningsdykarna, 38 årige Saman Gunan, mista livet under förberedelserna för att få ut pojkarna. Denna före detta Thai Navy Seal, höll på med att placera ut syrgastuber längs rutten man skulle ta för att rädda pojkarna, som vid det här laget hade hittats. Men under dyket, tog hans luft slut och han tappade medvetandet. Man fick tillbaka honom till öppningen men det skulle visa sig vara för sent och att hans liv inte gick att rädda.

Svårigheter man stod inför

Som vi nämnde så var sikten så när som obefintlig, det var stundom väldigt trånga passage man skulle behöva ta sig igenom och en avsevärd sträcka man var tvungen att simma, för att komma ut ur systemet. Frågan som räddningsarbetarna ställde sig efter att pojkarna hittas vid liv var hur man skulle få ut dessa 12 pojkar, genom dessa kilometerlånga passager, under vatten i så gott som ständigt mörker där många av dem inte ens kunde simma. En reporter och väldigt erfaren dykare lät gå igenom själva dyker och beskriva de svåra omständigheterna som det stod inför. Det första problemet var att varje del av den omfattande räddningsauktionen presenterade ett problem i sig själv. Dykarna fick simma genom undervattenspassager för att sedan stiga upp till ytan, kliva upp ur vattnet, gå till nästa vattenfyllda passage och göra om prodceduren igen. Att genomföra detta på vägen in var inga större problem då det handlade om erfarna dykare med årtionden av erfarenhet att luta sig tillbaka på. Problemet uppstod när man skulle vända och ta sig ut, nu med unga, utmattade pojkar som många av dem inte var simkunniga. Man fick konstant överväga mellan traditionell säkerhet och operativa nödvändigheter. Förhålladena till denna unika situation dikterade alla beslut som fattades under räddningsauktionen. Då sikten var så pass illa hade man innan räddningsauktionen påbörjades, dragit in ett rep och monterat det så att man kunde följa det hela vägen in och ut. Så fort man begav sig ner i vattnet, som redan innan var väldigt grumligt, och man började röra på sig då blev det ännu mer grumligare och vid det här laget kunde man inte ens se handen framför sig, inte ens med en ficklampa. Det var också därför som man valde att använda sig av repet, tillsammans med att instilla en trygghet hos barnen. De flesta av dykarna som deltog här var alla vana vid dålig sikt och det var inget som störde dem, men barnen var det inte och detta tillsammans med att inte kunna simma, var ett recept för panik om något.

Svårigheter man stod inför